MathildaDal

Fragment; glömma(s) bort

2011-12-27T17:09:00.002+01:00

Och jag befinner mig alldeles ensam mitt bland frukt och grönt på Ica och gråter och skakar och om du vill komma hit så får du det och hjälpa mig att bära för handtagen går så hemskt mycket sönder tillsammans med mig och mina fingrar och annars vet du vart jag bor annars vet du vart jag och det stora hjärtat bor alldeles nära vattnet men utan sjöutsikt,

Och om du glömmer, mig,
då följer du spåren, krossade
tomater, yoghurt, tamponger, bananer, knäckebröd,

Och du hittar mig och håller om mig och matar mig med rostade mackor och oboy och klappa mig på håret och viskar fast jag skriker, bara viskar i mitt öra,

Du är så jävla fin,

fragment; overklighet

2011-12-13T14:33:00.001+01:00

jag tvättade dina kläder och jag tumlade och luktade och saknade och jag orkade inte vika liksom vika bort dig så jag tömde ut oss på golvet och alla trosor och strumpor och tröjor blev en
sjö och vi badade och gjorde kullerbyttor och jag rullade runt och simmade i doften av mandelblomma och minnen och bara skrattade och grät och smakade galenskap,

Fragment; jul

2011-12-09T17:37:00.001+01:00

Jag pratar med dig idag och du är mest tyst och berättar att du reser bort över jul och jag får alldeles ont i magen och kan inte andas och håller andan och skelettet spricker upp kring hjärtat som sväller och jag blåser tyst ut luften genom näsan och säger att du är modig och stark och bra och att jag aldrig skulle våga eller kunna och att jag bara ska vara ensam utan någon nära och utan dig känns det konstigt och jag vill skrika fel fel fel och jag undrar om jag får köpa en present till dig iallafall och du säger att du inte vet om jag får och jag ångrar mig till döds och du berättar att du funderar på att köpa ordentliga sulor till mina nya Dr. Martins och lägga dom i min brevlåda och gå och du säger att du inte vet längre,

Om du kan

Fragment; oss

2011-12-08T19:55:00.001+01:00

Och för en vecka sedan då var jag fortfarande din och du var min om jag kunde och du satt mitt emot mig och sa att det enda du kunde tänka på var att få hålla om mig och vara nära så nära och kyssa min nacke och generat undra om det är okej om du får nudda och du bara satt där och jag satt här och jag berättar för dig att jag älskar dig jag älskar dig men jag är inte kär i dig och du vet det redan och det enda jag kan tänka på är att få hålla om dig och vara nära så nära och jag frågar om jag får men det går inte längre för du tänker på annat nu du tänker på tiden och kärleken och hoppet som dör och dödar och på stora hjärtat och barnet och pillren och gråten,

hundra år tillsammans

01:16 26 maj 2009; något gammalt, något nytt och du

2011-12-07T16:28:00.000+01:00

"och jag tar på mig ylletröjan, guldbyxorna,
tänker att nu syns jag,
mitt i natten,
dansar discodans under stjärnorna,
gör kullerbyttor på gräsmattan som inte är grön utan svart,
och våt,
upp och ner i hångelhissen,
ettan, tvåan, trean, tvåan,
trean, fyran,
gråter en skvätt,
hämtar en kudde och lägger mig i badkaret"

det var så här att vi var väldigt kära och någon dog precis då som vi kom på det och jag var ensam hemma och du tog hand om alla andra men inte dig själv och jag vet att du behövde gråta för jag såg det någon gång,

Hjärnkoll

2011-12-07T13:22:00.003+01:00

Jag kan stolt meddela att jag från och med idag också bloggar i ett alldeles perfekt och livsviktigt syfte; jag tänker slåss stenhårt för att knäcka myterna om psykisk ohälsa och verka för ett varmare och mer kärleksfullt Sverige.

Fragment; garderoben

2011-12-06T21:01:00.001+01:00

Varje dag när jag kommer hem öppnar jag den där garderoben som rymmer halva
dig och alla dofter som är du för att försäkra mig om att hyllorna inte är tomma och att du inte hämtat och flyttat och verkligen lämnat för jag vill inte och jag kan inte och jag saknar dig och jag vägrar fylla alla hål med något annat än du och jag precis ovanför med strumpor och pennor och skjortor och trosor och det bara går inte och du får inte och jag tvingar dig att spara något här hos mig och spara mig där hos dig så att vi alltid kan minnas att vi älskar

Okej,

Psykologen; någonting annat

2011-12-05T17:10:00.001+01:00

Knackar försiktigt på hans dörr efter färdighetsträningen.
Några värmeljus brinner på det runda lilla bordet. Är det för mörkt? Jag ser två skålar, rykande tekoppar och ett paket veganglass. Jag ler. Vad firar vi, undrar jag. Vad tror du? Vet inte. Kom igen, gissa. Jag tittar ner i golvet. En månad utan självskada. En hel månad utan självskada och tabletter. Du är bra, Mathilda. Du gör så jävla många bra grejer nu, mitt i allt. Chokladsmak i munnen och skräckblandad förtjusning. Beröm väcker obehag, behöver öva. Han plockar fram ett prassligt paket ur fickan. Jag borde ha gjort det här för längesedan. Så fäster han tre guldstjärnor i min svara anteckningsbok. Jag vill att du ska veta; jag tror på dig

Fragment; tid

2011-12-04T14:18:00.001+01:00

och innan allt öppnar jag garderoben och sticker in huvudet och bara luktar bara luktar på honom och alla kläder böcker saker som är hans som är honom bara sniffar bara står där bara känner och tar på det förflutna helt utan lov egentligen tvingar mig på och undrar om jag får och om han också gör samma sak någon annanstans och jag gråter,

Fragment; mörkret och du

2011-12-03T17:28:00.001+01:00

Det är mörkt och kallt och det blåser och jag fryser och jag saknar dig och jag smyger in på ett café och äter en sådan kanelbulle som jag kommer ihåg att du älskar och jag älskar dig och det slår mig att vi suttit här många gånger och ibland har jag gråtit och du har sagt att allt blir bra och snälla tänk på bryggan och torpet och den lilla flickan vår flicka och jag har gråtit mer men ändå blivit varm men på samma gång hård för vem vet vem kan veta man kan alltid önska och jag dricker kaffe fast min mage inte tål och jag tycker mig kunna se dig framför mig mittemot och jag kan inte avgöra om det är galenskap kärlek eller båda samtidigt för du är ju inte här du är hemma och har säkert ont av mig och kanske sover du så där som bara du kan hur länge som helst när du är ledsen, och jag är ju här,

ensam

Om överlevnad;

2011-12-02T17:54:00.001+01:00

Det råder undantagstillstånd här.
För det har jag bestämt.
När hjärtat dödar behöver det omhändertas. Blidkas. Tillfälligt. Klappas på. Stoppas om. Smekas ömt. Vaggas till sömns. Viskas söta, mjuka ord,

Så det är vad jag ska ägna mig åt, det och bara det,

Fragment; blottlagd

2011-12-02T10:20:00.001+01:00

Jag känner mig seriöst jävla döende från insidan jag klarar inte det här jag kan inte ensam jag kan inte vara i den här kroppen ha dom här känslorna jag är ensam jag är alltid ensam jag orkar inte jag orkar inte jag har aldrig upplevt något liknade denna smärta och jag har känt mycket smärta i mitt liv jag har tagit bort barn ur min kropp och varit inlåst mot min vilja och blivit spottad och skriken på och krupit på golv med blodiga armar och stoppat i mig tabletter och legat på sjukhus jag orkar inte jag dör jag dör jag dör jag har krossat mitt eget hjärta och hans precis exakt samtidigt

Jag älskar dig och jag älskar dig och jag hoppas att du förstår det och någonstans mitt i allt det förbannat jävla onda känner att jag älskar dig och jag älskar dig och att du kommer ihåg och vet att jag aldrig någonsin tänkt att du är dålig eller otillräcklig, tvärtom alltid tvärtom och allt betyder något det är inte förbi eller borta eller raderat jag älskar dig och jag är ledsen för allt och jag är oändligt tacksam för allt du gjort du har aldrig aldrig gett upp och det är bra och modigt jag älskar dig och jag älskar dig och jag älskar dig och det är så jävla egoistiskt men jag vill inget hellre än att krama om dig och torka dina tårar jag älskar dig,

jag saknar dig

Scener; teknik

2011-11-30T19:33:00.000+01:00

Det kallas att surfa,
att lägga sig uppe, ovanpå,
känslan,
den där brännande, svidande,
hackande, malande,
rädslan, sorgen,
kanske, ofta,
övergår i förtvivlan, panik,
hålla lilla känslan i handen,
beskriva,
färg, form, lukt, smak,
röd som blod och eld,
svällande, vulgär,
storslagen, nedslående,
betrakta,
sagolikt befriande,

Scener;

2011-10-26T17:13:00.000+02:00

Ibland; en telefonsvarare.
Personen du söker är på tjänsteärende och återkommer klockan X. Vill du lämna ett röstmeddelande, tryck Y.
Hej du har kommit till D, psykolog på psykiatriska mottagningen Z, jag kan inte svara just nu.
Det är jag. M. Jag vet att vi alldeles nyss sågs. Vi skrattade några gånger. Du log. Jag lämnade tillbaka en bok och du kopierade papper. Jag ljög för dig. Jag skäms.
Det är kris. Som vanligt och alltid. Inuti och utanför mig.
Snälla, ring

En text om det förbjudna;

2011-10-23T15:37:00.001+02:00

När demonerna regerar spelar ingenting annat längre någon roll.
Det är svårt för människor att förstå, det förstår jag.
Och att acceptera.
Jag ser sorgen i deras ögon.
Lyssnar till röster som spricker upp i lika delar ilska som förtvivlan.
Älskar du inte mig. Betyder det att du inte älskar mig. Betyder jag ingenting för dig.
Jo, svarar jag. Jag älskar dig. Jag älskar dig och mina systrar och mina vänner.
Men du säger att du vill dö ibland. Att du inte orkar. Gör jag inte allt för dig.
Du gör allt för mig. Och ändå vill jag dö. Ibland. Det har ingenting med dig att göra.
Det handlar inte om att älska, eller om att inte älska. Det handlar inte om kärlek alls, egentligen.
Om att bota, läka alla sår, ta bort.

Att befinna sig här, är att ha gått vilse.
Att ha glömt, för en stund.
Att vilja, men att inte kunna, ta emot.
Att förlora,

Mer om brandfarliga hjärtan; Evakuering

2011-09-16T12:56:00.002+02:00

Eventuellt fin och vacker på ytan.

Under; allt det som inte syns.

Brinner en eld. Inte en eld som värmer.

En eld att bränna sönder hud och kött och hjärtan med.

Som om någonting brister. Precis exakt en gång i sekunden.

Fortsättning följer alltid. En fortsättning tar aldrig slut.

Som jag vill;

Repetition

2011-09-11T19:06:00.000+02:00

Jag rymde hemifrån i helgen,
till skogen, träden, fåglarna,
systrarna,
en mor,

som så många gånger förut,
hoppas jag,
och skäms,

vildhjärtat,
det där inuti mig,
bränner huden ihålig,

det enda jag vill,
är att du vill,

(hålla min hand,
insistera)

Förbruka(d)

2011-09-08T16:52:00.001+02:00

Lyfter man ut mitt hjärta.
Då vet man.
Jag är glödande kol.
Så självklart.
Att jag brinner,

I stillhet, när

2011-09-08T11:56:00.001+02:00

Jag är med i orkestern som fortsätter spela medan Titanic sjunker,
Jag följer med ner i djupet,

Violinisten på havets botten,

Brev; till någon, till alla,

2011-09-06T15:41:00.000+02:00

Jag vet att det kan bli mycket. Av mycket.
Det skrämmer mig, att jag skrämmer iväg, när jag som allra mest behöver.
Kärlek. Omtanke.
När man är rädd för att det, den, ska ta slut, river och klöser man lite till.
Det blir lätt så när allt är mörkt.
Man ropar och skriker och sträcker sig efter allt man kan få. Man blir förvirrad, man glömmer.
Skickar oändligt många sms och blir oändligt sårad när man inte får svar. På andra sidan luren, en sträng röst, förmanande.
Någon sträcker ut en hand, man hoppas, och man slukar genast hela armen, vill få allt, gränslös kärlek, intravenöst hopp.

Och så är du ju hon. Den.
Som har torkat tårar och klappat på mig, lilla bebisen, lilla sextonåringen, i spjälsängen, på tältsängen, i vardagsrummet, strukit mig över håret, när jag vridit mig om kvällarna i panikångest, viskat om morgonen; åh, min flicka, du ser så lugn ut när du sover, du andas så stilla, man skulle aldrig kunna tro,

Till mamma

2011-09-04T18:29:00.001+02:00

Jag kan inte släppa min dröm.
Att drömma på det viset.
Så verkligt. Så overkligt.
Du var den absolut enda som inte var arg, "för att jag förstår, för att jag skulle kunna förstå, för att jag känner demonerna och deras kraft".
Du var den enda som jag kunde prata med. Nå. På andra sidan. Du fanns. Mer än någonsin.
Ingen annan fanns. Dom hatade. Skrek.
Suddiga. Precis. Dom var suddiga.
Jag var så iskall. Och du vågade inte ta i mig.

Nu är det helg. Snart vardag.
Jag har ingen plan.
Jag borde förmodligen vila. Återhämta. Återta. Kraft. Så längesedan bara, något sådant existerade inuti och utanför mig.
Min mage svider och ömmar och sväller.
Febern tar ett allt starkare grepp om sinnet, lämnar plats åt demoner, monster och intensiv förtvivlan.

Vi hade en fin lunch i fredags.
Vildhjärtat älskade och blev älskat.
Ibland förstår vi varandra, tror jag.
Du och jag. Så udda.
Tack.

Mörker

2011-09-04T18:23:00.001+02:00

Min mage gör uppror. En gång till. Maximalt. På alla sätt och vis. Svider. Mår illa. Gör ont. Bränner. Ledsen. Hopplöst. Förtvivlat.
Vaknar med ångest som kan döda. Var ett tag sen. Den typen av ångest som är totalt uppfyllande och kan driva en till de mest destruktiva handlingar på denna jord. Ångest som kryper och pirrar och fortplantar sig i ljusets hastighet, pockar på uppmärksamhet, stjälar den. Ångest som gör fysiskt ont. Galenskapens ångest. Stiger en åt huvudet. Grumlar sinnet. Nu är jag rädd. Riktigt jävla skiträdd.

Och mitt hjärta slår på ett alldeles särskilt sätt. Hårt och bestämt. Ljudligt.
Smärtsamt. Som för att säkra sin överlevnad.
Bevisa

M

Scenario

2011-07-31T15:30:00.001+02:00

Jag sitter naken på mitt badrumsgolv.
Jag kanske blöder. Ibland gör jag det.
Jag skriker.
Jag skakar.
Jag slåss. För mitt liv. För döden. Knytnävsslag i magen, bröstkorgen.
Håller andan. Länge.
Tänker att mitt hjärta måste sluta slå.
Det verkar logiskt.
Kroppen ska inte klara av att härbergera så mycket smärta. Jag upphör att existera.
Jag förbannar mina demoner.
Hatar.

Förlorar.

Varje kväll

2011-07-30T11:47:00.001+02:00

"den smärtan, den smärtan är vulgär, vidrig och våldsam, nästintill outhärdlig, släcker lampan för ikväll, men är livrädd för morgondagen, att vakna, känna, vildhjärtat brinna upp"

Snart kommer jag att introducera en ny karaktär; raketflygaren, vänta ni bara, han är storartad, magnifik

Medveten närvaro; återkomsten

2011-07-29T19:38:00.001+02:00

Syn; en sädesärla, svart, grå, vit, hoppandes, pyttesmå, spinkiga ben, från trottoaren, över vägen, upp på trottoaren igen, huvudet guppandes rytmiskt, fjäderprydd krona på liten, spröd kropp, Hörsel; vinden i träden, friktionen mellan löv och luft, krispigt, syrligt, en melodi, Känsel; vinden mot huden, smekande, på samma gång fast, bestämd, kompakt, böljande sammetslik, Smak; metallisk, Lukt; vatten, mättat, tungt, sött,

För att överleva.

Varje dag

2011-07-25T22:52:00.001+02:00

"att vara ensam, att vara bland folk,
att inte veta hur man skall överleva, klara av"

Att förlora. Fortsättning följer

2011-06-24T21:48:00.001+02:00

Lilla pappa,
Igår besökte jag dig,
Men det vet du, för du var där,
Med mig,
Under en trött ek, en sprucken himmel,
Viskar små ord,

Att samla,

2011-06-21T19:11:00.001+02:00

Utdrag, mailkorrespondans,

från mig, till henne,

om sjukdom, smärta och rädslor,

om mening, hopp och acceptans,

tack S,

du är en gåva, min inspiration,

"I'm trying to see the beauty of it all.

I know now, after years in therapy, that there is a great value in being exposed to painful situations. Otherwise you won't learn that there is nothing to fear, the lion is no longer in the room, you are safe.

Also, I try to think that things happens for a reason, maybe there is something else I can learn, maybe there is something else I NEED to learn. Maybe that's why things tend to repeat themselves? We missed something along the way.

There must me a greater meaning, I tell myself, my heart will get stronger, more radiant. I will be able to give more to others, because of the things I've been through and because of the things I'm going through.

Yeah. I'm kind of a collector, I collect experiences.

So, in the end, maybe every single experience, good or bad, is really a gift in disguise?"

Godnattligt melt-down

2011-06-20T00:01:00.001+02:00

Ett hjärta så tungt att det gör fysiskt ont att bära det inuti kroppen, hålla i handen, slänga över axeln, plocka fram, klappa, mata, värma,
det som är jag,
hela mitt väsen skriksjunger, jublar, dumflinar,
gråter och gråter gårdagens, veckans, månadens, månaders, aprilmajochjuni-tårar,
något, någonting,
ska ut och iväg och långt ifrån mig,
jag vet inte vad eller varför,
det jag upplever nu; ett slags själslig förmörkelse,
intet nytt,

Att välja,

2011-06-16T13:59:00.001+02:00

Jaha. Så detta är vad som sker när saker och ting flyter på lite för bra. När man lär känna världens underbaraste kvinna och dessutom får ett stipendie att utbilda sig till yogalärare. Detta är vad som händer när drömmar slår in.

Duschar inte på tre dagar, fett hår, odlar en stor flnne på hakan, ett stycke smaskigt munsår, halv nackspärr och en förkylning med täppt näsa, öm hals och en febersläng. Glömmer hemnyckeln i låset och matkassen i hissen.

Behöver påminna mig om att se skönheten i spektaklet, välja ljuset, andas på lågan, kultivera glöden.

"Mitt i den mörkaste vintern, lärde jag mig äntligen, att det inom mig, finns en oförgänglig sommar" - Albert Camus

Kort,

2011-06-11T21:14:00.001+02:00

Nä.
Jag är inte speciellt närvarande.
Alls.
Jag glömmer.
Tappar bort. Somnar ifrån.

Klagosång,

2011-06-07T14:19:00.001+02:00

Att få bli förälder måste vara bland det vackraste och mest underbara som kan hända en annan människa.

Ibland längtar jag ihjäl mig, andra dagar svär jag på att aldrig sätta ett barn med mina gener till denna värld, det vore grymt och egoistiskt.

Hur som helst.

Jag gråter nu.

Störtbölar inne på toaletten faktiskt. Stora, klotrunda och förfärligt blöta tårar.

Sköljer och sköljer ansiktet i kallt vatten. Vakna, slå dig fri, lev då för i helvete, Mathilda.

Kom igen. Lev. Du lever. Andas. Du kan.

Han försvinner nu, istället för sen. Klockan åtta på torsdag blir vår sista session innan sommaruppehållet.

Tre gånger blir till en gång. Papper skall inventeras, övningar spelas in och planer upprättas.

Han ska bli pappa.

Min fina, fantastiska och kloka psykolog. Min allra bästaste professionella vän.

Han som liksom vet hur man gör med mig.

Fan.

Förändringar och separationer, förväntningar som grusas och rutiner som bryts är ungefär det svåraste som finns för mig.

Jag vill inte.

Strävan,

2011-06-06T20:23:00.001+02:00

Egentligen gör jag allt som jag någonsin kan göra;

Jag sköter min kost, använder kokosfett, olivolja,

knaprar nötter, undviker kaffe, alkohol, tobak, droger,

Jag gör min yoga,

varje dag övar jag mig i acceptans och ödmjukhet inför obehag, smärta och mina fysiska och emotionella begränsningar,

varje dag övar jag mig i att känna tacksamhet och tillit till min kropp, mitt hjärta och min omgivning,

Jag besöker min psykolog, fyller i mina papper och gör mina övningar,

Jag ler mot främlingar, skrattar åt solen,

klär mig i shorts, smörjer in mina ben, plockar smörblommor,

Jag diskar, tvättar, dammsuger, byter sängkläder, vädrar,

söker kurser, ringer samtal, går på möten och betalar räkningar,

Jag skriver, för bövelen, jag skriver,
fotograferar, läser, mediterar och tänder ljus,

Ändå pockar det på, flåsar mig i nacken.

Obehaget, rädslan.

Ilskan och besvikelsen.

Den stora sorgen.

Min melodi,

2011-06-03T20:34:00.001+02:00

Hon är så tyst.
Jag hör ingenting.
Jag bara vet.
Hon gråter.
Den tysta gråten.
Den tillbakahållna gråten.
Den hemliga.
Gråten som skrämmer.
Det kraftfulla i det man gömmer.

Att släppa taget.
Att våga, verkar livsfarligt.

Torsdag,

2011-06-02T13:53:00.002+02:00

Jag tar mig ut idag.

Jag befinner mig på en annan plats.

Jag bara måste.

Hon finns här.
Jag övar mig på att också finnas.
Lagom.
Jag stänger in mig.
Jag lyssnar på svensk hiphop.
Det är inte jag. Men jag vill att det ska vara jag för en stund.
Någon annan, någon annanstans.
I ett betonglandskap, på en parkbänk, under en gråmulen himmel.

Önskan,

2011-06-01T10:31:00.000+02:00

Jag vaknar.

Jag ler inte.

Jag längtar inte efter någon eller någonting speciellt.

Jag lägger handen på bröstet. Känner hjärtat slå.

Lilla vildhjärtat slår hårt och fort.

En tyst morgonbön. Låt oss samarbeta, hjärtat mitt, låt oss finna en gemensam takt.

Vi älskar ju varandra, egentligen.

Stilla,

2011-05-31T14:39:00.001+02:00

Idag är en sådan dag då jag inte tar mig ur sängen.
Ligger raklång, i fosterställning, på mage. Ingen kudde, kudde under benen, krampaktigt kramandes kudde eller min enögde lassiehund. Horisontellt eller vertikalt, huvudet vid huvudändan eller huvudet vid fotändan. Fullt påklädd, alldeles naken. Ömsom gråter, ömsom sover. Skriver sorgsna smsromaner utan mottagare och hämtar ett flerfärgat flätat skärp från översta hyllan i garderoben. Jag vågar såklart inte göra någonting, men jag inbillar mig att det känns skönt.
Så ännu en gång; jag flyr i tanken.
Jag lär mig att sådana här dagar går ut på att fly, att orka fly.
Att stanna kvar.

Brännpunkt,

2011-05-30T20:02:00.002+02:00

I mina hörlurar; Jag sitter förmodligen någonstans och tänker på dig, även när du inte är här, du är fantastisk.

Jaha. Ok.
Bara jag som har missat hela grejen då. Ska det kännas varmt?
Liksom böljande, snarare än pulserande, brännande.

Förmiddag,

2011-05-29T12:09:00.001+02:00

Vaknar alldeles tjock och ond i halsen med sedvanlig hjärtklappning.
Lagar gröt, klickar på äppelmos, strör kardemumma och kanel och häller på soyamjölk.
Öppnar dörren och kikar ut. Ingen extra tjock DN. Ingen DN alls faktiskt.
Tar mig ungefär en sekund att konstatera att ja men det var själva fan, lagen om allts jävlighet.
Smyger ut i korridoren, håret i en galen sovfrisyr, iklädd raggsockor och små levis short modell pyttesmå vintage. Sneglar lömskt och med hungrig blick mot grannarnas postfack. Gapar tomma. Besvikelse och lättnad. Jag är inte ensam drabbad. Konspirationen är av mer allmän karaktär.
Skämtåsido.
Obehaglig upptäckt vid frukostbordet; Orkar inte ens sitta rakt upp och ner på min vita och vackra pinnstol som jag köpte på myrorna för en tjuga.
Misstänker feber, bekräftar, bryter ihop. Inte en gång till.
Fysisk sjukdom fungerar, av diverse olika anledningar, som en kraftfull trigger för min katastrofhjärna. Posttraumatisk stress tror jag att det kallas.
Bryter ihop. Gråter. Ringer L. Försöker lugna, trösta.
Tvingar mig själv att skölja ansiktet i kallt vatten. Fylla i mina papper ordentligt. Hjälpa mig själv. Göra upp en plan. Validera, leta färdigheter. Kliva ur bubblan. Distansera. Obeservera.
Påminner mig om att kriser överlever man ett andetag i taget. Ett förbannat andetag i taget.
Fixar pepparmyntste, lagar ingefärsavkok, häller upp superfruktjuice och gör iordning en skål med mandlar, gojibär, mullbär, incabär och pumpakärnor. Toppar med 86procentig mörk choklad.
Kryper upp i sängen.
Jag behöver mysa och skämma bort mig själv. Öva mig på att lyssna på kroppen, respektera den. Sätta gränser. Ta det lugnt, på riktigt och ordentligt.
Fy bubblan.

Lördag,

2011-05-28T22:10:00.001+02:00

Jag ska skriva ett mail,

jag ska berätta för honom vad jag har gjort idag;

Jag har vaknat med hjärtklappning,

tidigt, lyssnat på en övning, andats,

Jag har somnat om,

vaknar med hjärtklappning, en gång till,

Jag har tagit mig upp ur sängen,

bäddar, tänder en lampa, slår på radion,

Jag har blandat mina gryn och rört ihop en gröt, ätit,

fyller i alla mina papper, han säger att jag behöver det nu, varje dag,

Jag har tagit på mig kläder, tvättat ansiktet, packat tygpåsen,

knyter skorna, tar mig ut, ringer en vän,

Jag har rullat ut min yogamatta,

någon frågar hur jag mår, jag skakar på huvudet, tittar ner, nej, så säger jag, nej,

min tid är inte nu,

Jag har träffat H,

hon köper blommor till sin mamma, jag saknar min mamma, lämnar ett röstmeddelande och skriver ett långt sms, inget svar,

Jag har promenerat till Sodom, beställt en latte, en kaka,

sitter i hörnet, med turkosa fötter uppslängda på träbänken,

Jag har plockat på mig några böcker,

bläddrar i en tidning, packar upp min dator, jobbar inte, kommer inte åt servern, förbannar,

Jag har åkt hem, värmt en matlåda, tofu och grönsaker,

tittar på dåliga serier, tänder en rökelse,

Jag har ringt L,

fina, fina L,

Nu,
Ligger i sängen.

Ensam.

Ont i magen.

Ska kanske ta mig någonstans.

Till henne.

Fragment,

2011-05-28T16:07:00.001+02:00

Jag har en fantastisk psykolog.
Han spelar in röstmeddelanden på min telefon.
Du är värd att kämpa för, Mathilda.
Du är en diamant.
Han ringer och berättar för mig att jag är underbar.
Han skrattar; sådant borde man säga oftare, eller hur?

Det är mörkt nu.
Jag gråter mycket.
Jag tänker på döden.
Jag flyr i tanken.
Flyktbeteende.

Snart är det sommar.
Jag fyller år då. Jag ska bli äldre.
Mitt under sommaruppehållet.
Allt stänger och människor flyr

Huset.

2011-01-24T15:02:00.001+01:00

Du köper dina drömmars hus.

Vackert tapetserade rum.
Flera badrum.
Luftiga ytor och parkettgolv.
Fönsterkarmar tillräckligt breda att krypa upp i.

Fungerande braskaminer.

Men.

När du flyttar in lägger du märke till att ett av badrummen inte riktigt fungerar som det ska.

Att vattnet som kommer ur kranen är brunt och att väggarna luktar mögel.

Att golvvärmen är ur funktion och att dörren inte går att låsa.

Att det inte går att spola ner skiten i toaletten.

Typiskt. Lagen om allts jävlighet.
Fan. Helvete.
Och dessutom har du inte råd att åtgärda alla dessa defekter.
I alla fall inte på en gång.

Du förbannar att du någonsin satte din fot i det där satans huset.
Så fort du närmar dig huset knyter det sig i magen och en våg av vrede väller upp inom dig.
Allt du kan tänka på är det där badrummet som inte fungerar.
Alla andra rum och allt annat du älskar är som bortblåst.
Den vackra uteplatsen, utsikten, närheten till naturen jämte pulserade stadsliv, den delikata matsalsmöbeln du ropade hem på auktion, personen som varmt kysser dig och ditt vänstra nyckelben god morgon.

Den här husmetaforen för hur det mänskliga medvetandet jämt och ständigt tycks fokusera på fel och brister, problem och hinder, istället för på alternativ och lösningar, ljusglimtar och ögonblick av stillhet, är något som jag har blivit varse sedan jag blev sjukskriven i början av året. Så många gånger har jag bara ramlat ihop i en förtvivlad hög, och gör det fortfarande, över allt administrativt som måste lösas, samtal som måste ringas, papper som måste fyllas i, skrivas under och skickas in. Ovissheten, osäkerheten driver mig stundtals till vansinne.

Men. Jag har valt, och får göra detta val flera gånger om dagen, att se att där finns lösningar. Även om de inte är ultimata och alla innebär en rad uppoffringar, så kan jag faktiskt skatta mig lycklig som överhuvudtaget har alternativ.

(Och visst. Jag erkänner.
Jag befinner mig just nu mentalt på det kalla klinkersgolvet i det där stinkande badrummet.
Kanske någon låser upp utifrån, kanske bryter jag upp dörren själv.
Kanske vågar jag lämna den lite på glänt nästa gång, liksom för att mildra konstrasten mot allt det som finns där utanför, och förhoppningsvis avdramatisera det som finns där inne)

Ovan ytan.

2011-01-16T22:06:00.000+01:00

Jag läser mest hela tiden nu.

Det är ett sådant väder som kräver en hel trave flyktvägar. Gråmulet, regnvått och en evigt mörkblå, nästan svart, himmel.

Båten av Nam Lee och Den drunknade av Therese Bohman, parallelt, sida vid sida.

Åh.
Det var en sådan där kväll. Jag lagade min Parislax i ett kök någonstans i Vasastan, ackompangerad av ljummen grammofonmusik och mustig rök från den djärvt kurviga pipan mellan hans läppar. Den goda vännen. Och hans vänner. Mina vänner då. Konstnären och Författaren. Han som ville måla av mig och gör det än idag. Och hon som har skrivit en av alla de böcker som nu räddar mig från allting utanför.

Världen är stor.

(Här gömmer jag mig också: http://www.boktipset.se/medlem/mathildadalbergjonsson)

Psykologerna.

2011-01-05T20:14:00.001+01:00

Vi säger hejdå till varandra idag.
Hon och jag.
Min kära jättegravida föredetta pskykolog som tog sig an mig för exakt ett år sedan.
Trasig.

Hon är en såkallad eldsjäl. Hon brinner för DBT. Dialektisk beteendeterapi.
Hon tror på mig, så säger hon.
Hon vet att allt kommer att gå bra, hon bara vet.
Hon säger att jag kan så mycket, att hon känner sig trygg i att gå på ledighet.
Hon ler.

Hon blir mamma om tre veckor.
Jag säger att hon kommer att bli världens bästa mamma.
Hon säger detsama, detsamma Mathilda.
Jag kommer att sakna dig.
Jag kramar om henne och bebismagen hårt och länge och vägrar gråta.

Jag träffar min nya, nuvarande psykolog också.
Han heter D.
Jag brukar skriva brev till honom och han säger att jag har en jättestor hjärna.
Att jag är grym.
Han svär och skrattar.
Han är som hon.
Han brinner.

På flykt ut.

2011-01-02T14:47:00.001+01:00

Jag tog mig ut idag.

Det är vackert där jag bor.

I allafall ska det föreställa vackert.

Det vet jag att det ska. Så jag intalar mig själv det.

Snötäckta bryggor och frostklädd vass. En slumrande vintersol.

Liv.

2011-01-01T23:30:00.001+01:00

och han kastar upp henne i luften,

den lilla flickan i vit spets,

pappa, mamma, titta, titta,

och hon skrattar,

åh,

det där skrattet, det där skrattet,

det där skrattet som bleker bort sol och måne och aska och eld,
förstorar och förhärligar och förevigar,
vatten och bryggor och hav och klippor,

allt man någonsin kunnat föreställa sig,

allt är hon,

Lördag.

2011-01-01T17:08:00.000+01:00

Jag gråter mest hela tiden.
Jag hulkar och snorar och skakar och kvider.
Fulgråt.
Jag har en lista som jag följer slaviskt för att överhuvudtaget kunna fungera.
Den är numrerad, 1 - 10.
Min psykolog säger att jag har hamnat i kris.
Att jag behöver göra listan, om och om igen.
Att jag måste gå emot tankar, känslor och impulser. Att jag måste göra allt det jag inte vill göra.
Gång på gång.
Min pojkvän får laga mat och torka mina tårar. Bre mackor och blanda saft.
Ta ut mig, rasta mig. Rosor på kinderna och vind i håret.